Med anledning av ledaren torsdagen den 21 april, vill jag berätta om hur jag kände mig efter att ha läst igenom artikeln. Jag kände mig totalt bedrövad över att en sådan obehaglig barnfilm som ”Flickan, mamman och demonerna” har producerats. Varför skulle en sådan film gynna barnen på något sätt! Tvärtom, den kommer att skrämma dem, ge upphov till ångest och leda till ännu mer mental ohälsa.
Tänk på de barn som blivit utsatta för våld eller psykisk sjukdom i hemmet, hur de kan reagera på denna film. Det finns barn som lider av posttraumatisk stress. Återupplevelsen av deras trauma kan trigga igång nya ångestattacker och depressioner. Det finns också känsliga barn som aldrig upplevt någonting våldsamt som ändå känner ett starkt obehag för att se otäcka inslag i filmer. Sådana barn kan bli psykiskt lidande för en lång tid framöver om de plötsligt blir utsatta för någonting som de inte emotionellt är mogna för.
Jag är tjugo år själv, så jag minns mycket väl hur jag upplevde saker och ting i elva- till femtonårsåldern. Jag var ett barn som var på väg att bli vuxen, men ändå ansåg vissa lärare att de kunde visa filmer som absolut inte var lämpliga i den åldern.
Jag önskar att föräldrar skulle ta reda på vilka filmer som deras barn måste se på i skolan. De barn som vet att de inte mår bra av att se otäcka scener vågar inte berätta det för läraren. Om någon mot förmodan skulle våga be om att slippa se filmen, så skulle de istället vara rädda för att bli retade av sina klasskamrater.
Varför vill barnkulturen göra barn så medvetna om livets svårigheter på ett så ansvarslöst sätt? Film med skräckfyllda visuella intryck och höga ljudeffekter som tränger djupt in i minnet skapar för många barn obehag och ångest.
Det är naturligtvis omöjligt att skydda barn från allt ont här i världen. De behöver förstås också få kännedom om allvarligare saker som sker i deras omgivning. Jag tycker att det skulle vara mycket bättre att förbereda dem genom till exempel diskussioner och föreläsningar.
Barnen behöver trygghet och tro på en ljus framtid.
Sarah Anna-Maria

Ålandstidningen