Håkan Lindberg uttalar sig om nitreparationer på Pommern framför sjöfartsmuseet: Han skriver (12.1) att det är ”magstarkt (…) att (…) säga att arbeten som sker på fartyget skulle störa”, och jämför med byggandet av Ostindienfararen Batavia i Holland, som var en turistattraktion. Vad Lindberg inte nämner är att betongdockan är trång och djup medan Batavia, liksom andra fartyg som blivit turistattraktioner, byggdes uppe på marken och framför allt att turistattraktionerna byggdes i trä. Var och en kan föreställa sig skillnaden.
Lindberg upprepar det som Pommernkommitténs ordförande Roger Jansson sagt flera gånger tidigare: Det går inte att driva ett kommersiellt varv på Åland. Med det menar de att den torrdocka som finns på före detta Algots varv inte är att tänka på som reparationsplats för Pommern trots att den finns kvar intakt med dockport och pumpar.
Det är märkligt hur uppfattningen om de dåliga förutsättningarna för varvsverksamhet spritts på Åland. Nu passar emellertid den senaste utgåvan av Sjöhistorisk årsskrift för Åland på att presentera information om just detta. Det är numera bortgångna Thérèse Kåhre som tecknar varvets svanesång som en del av rederiet Lillgaards historia. Det är alltså en ”insider” som skriver.
Hon säger ingenting om dåliga konjunkturer för varvsverksamhet men nog om andra problem. Bland annat att varvet ”…schabblade…bort sig i stridigheter med Sjöräddningssällskapet om bygget av räddningskryssaren Paf…” Hon menar vidare att man lät storprojekt glida sig ur händerna och byggde om Eckerölinjens Roslagen ”till underpris”. Hon talar om bristande engagemang hos de tre storägarna (landskapsregeringen och rederierna Lillgaard och Lundqvist) och ser varvets undergång som ”ett exempel på att ingen egentligen tog sitt ägaransvar, utan lät det gå litet vind för våg”.
Varvets nuvarande ägare var närvarande under Pommerndiskussionen på stadsbiblioteket och lär ska ha välkomnat Pommern till dockan på Klinten. Sedan nedläggning av varvet har för övrigt ”Algots” slip varit i full gång. 2016 torrlades ett tiotal fartyg och olika arbeten utfördes på fartyg vid kajerna.
Det är dags att åter en gång påpeka att Åland är betjänt av en plats där mindre fartyg kan torrsättas, bland dem Pommern. Varv har lagts ner på många orter men fortsätter inte desto mindre full verksamhet. De ägs av kommuner (eller av staten), som ansett dem utgöra viktiga delar av infrastrukturen, men drivs av privata företag.
Jag har tidigare räknat upp ett tiotal sådana varv bara i vår näromgivning i Sverige och Finland. Varför inte också på Åland? Ännu har inga bostäder byggts på Algots varv. Man kan anta att området är till salu, till det rätta priset. När varvet såldes förra gången fanns också entreprenörer i fartygsbranschen bland budgivarna.
Jerker Örjans

Ålandstidningen