Professor Jan Sundberg står säkert högt i kurs bland åländska nationalister efter sin artikel i Ålandstidningen den 6 februari. Man kan konstatera att den ingenting har att göra med vetenskaplig objektivitet. Att kritisera är naturligtvis helt i sin ordning men att måla upp så 100 procentigt svarta bilder av Finland som professorn gör passerar gränsen för vad som är realistiskt och smakligt. Jag brukar säga att om man hos den andra parten ser enbart fel måste man på allvar analysera sig själv. Sundberg lyfter fram enbart idealbilden av Åland och självstyrelsen.
Jag vet att Sundberg känner till den åboländska skärgården men det gör jag också. Jag är inte alls så säker på att skärgårdsborna i Åboland skulle vilja tillhöra Åland. Det finns gott om problem, i båda skärgårdarna har man svårt att hävda sig mot dagens trend att allt ska vara stort och människorna ska bo i centralorterna. Men ofta är ju gräset grönare på den andra sidan.
Låt mig exemplifiera med några konkreta frågeställningar beträffandeÅland-Åboland.
Säkert hittar man vissa skillnader mellan områdena. Jag vet att åländska politiker talar om att vi har bättre kommunikationer här. Men då talar man om två olika fenomen. Huvudöarna i den åboländska skärgårdenhade färjor innan vi hade det. I Åboland finns det fortfarande småöar som är bebodda och deras kommunikationsproblem talar man ofta om i dag – och då generaliserar man på Åland. Det är en skärgårdsstruktur som avfolkades för 50-70 år sedan på den åländska sidan och som aldrig kom i åtnjutande av kommunikationer.
När det gäller näringarna kan vi ta EU-stöden beträffande investeringarna som exempel. Det är EU-bestämmelserna som är grunden. Men det kan finnas olikheter beträffande tillämpningen. Jag har konkret erfarenhet avatt stödnivåerna många gånger är lägre på Åland.
Beträffande tillstånd för fiskodling som bestäms av olika institutioner på Åland och i Åboland har negativism varit i stort sett lika på båda sidor. Situationen har något förbättrats i Åboland under senare tider i all synnerhet som ett åländskt företag fått tillstånd på den åboländska sidan. Man ska då notera att det är fråga om en näring av sådan dignitet att den kunde ha räddat skärgården.
Förstås är det lättare att kommunicera med myndigheterna på svenska på Åland. Där det är förbjudet att använda finska med myndigheterna. Den traumatiska atmosfär som råder på Åland beträffande finskan har lett till att de flestaålänningarna inte kan finska vilket många gånger är ett handicap.
Nu säger förstås många att jag inte är medveten om att det är svårt att få lagstadgad service på svenska i Finland. Jag är orienterad på den punkten.
Även om äganderättensbevarande i Åboland inte löst de regionala problemen så har marken sitt värde, vilket inte är fallet på Åland. Som bekant har vi jordförvärvslagen i kraft som utgör det största intrånget i äganderätten i västvärlden. Det är ingen överdrift att det är frågan om direkt konfiskering. Jag är säker på att man inte skulle vilja ha den lagen i den åboländska skärgården. Som vanligt är det skärgården som drabbats hårdast av den lagen.
Även om arbetslösheten är förhållandevis låg på Åland i hög grad genom att det finns sjömän som är rörliga och kan åka långt efter arbete.
En fråga som åländska politiker aldrig berör är att största delen av ungdomarna studerar i Sverige. Detta leder till att en hög procent av dessa ungdomar blir kvar i Sverige. Annars skulle de åländska arbetslöshetssiffrorna vara betydligt annorlunda. Statistiken påvisar att emigrationen är överlägset störst från Åland i hela Svenskfinland.
Professor Sundberg talar om Åland som en nation, men han bör vänta med det. Jag hoppas att han inte använder begreppet med sina elever.
Sundberg har gjort sig till talesman – i varje fall indirekt för att Åland ska upphöjs bland staternas antal. Eller att den åländska modellen som ursprungligen tillkom som en konfliktlösande modell kan bli en konfliktmodell. Eller som president Koivisto konstaterade i sin bok, att aptiten växer medan man äter.
Att i dessa tider framhäva separatistiska lösningar är inte ägnat att bilägga konflikter.

Olof Öström
Brändö

Ålandstidningen