bilagor

Gå till arkivet

KONTAKT

Kundtjänst

Öppettider: Måndag-fredag 08.00-16.00

Besöksadress: Strandgatan 16

Postadress: PB 50
AX-22101 MARIEHAMN

Telefon: +358 (0)18 26026

Mail till nyhetsredaktionen

Kontakta personal

 

Tyck till!

Skicka ett SMS till Ålandstidningen på nummer 04570026026.

Skicka sms!

Vill du tipsa oss eller bara visa oss en bild? Skicka den med MMS till Ålandstidningen på nummer 04570026026.

 

Rss

Vill du hålla reda på vad som är nytt på Ålandstidningens hemsida?

Utnyttja vår RSS-tjänst

8.8.2012 22:00

 

3 kommentar(er) just nu!

Vi måste lyfta blicken med jämna mellanrum

Citat: "Att ha blicken ner i marken har sina konsekvenser. Det är inte lika lätt att se vilka faror som lurar."

Ana Rodriques sitter med ett barn i famnen och gungar sakta på stolen i det mörka, 40-grader varma, slitna huset, utan vare sig innerväggar eller innertak i byn Altagracia i Nicaragua. För två månader sedan hade hon jobb på en bank och kunde tillsammans med sin man försörja sin gamla mamma och tre barn. Men så lämnade mannen henne för en annan kvinna samtidigt som hennes mamma fick en stroke. Eftersom det inte finns någon sjukvård eller socialt system att tala om i Nicaragua är hon den enda som kan ta hand om familjen. Och eftersom hon inte kan lämna dem ensamma i huset på dagarna har hon blivit tvungen att sluta sitt jobb. Den stora frågan är vilka pengar de nu ska leva på.

Det är verkligheten det. Livet på Åland är helt annorlunda. Något man blir mycket tacksam över när man reser runt i ett land där människor får njursjukdomar och dör av bristen på vatten, där hälften av befolkningen är fattig och en fjärdedel lever i extrem fattigdom och där mycket är klassuppdelat och våld och sexuella övergrepp mot flickor och kvinnor är ett stort problem.

Många av oss vet att vi vunnit på lotto genom att bara vara födda i vår del av världen. Att leva som vi gör är inte normalt. Största delen av jordens befolkning lever som de gör i Nicaragua. Men det är lätt att glömma bort det. Liksom i många andra västländer, vet vi för lite och är för långt borta från allt för att orka ha något djupare engagemang för deras problem. Vi har fullt upp med vår vardag. Mänskligt, javisst!

Men att ha blicken ner i marken har sina konsekvenser. Det är inte lika lätt att se vilka faror som lurar.

Nu har den ekonomiska krisen nått Europa och oron för vad som kan hända i framtiden med vårt samhälle kryper allt närmare. Vår trygghetsbubbla har fått en tunnare hinna och vi är tvungna att se att vi är en del av ett större sammanhang.

Vi kan inte längre blunda för att vi måste skära på våra levnadsstandard. På samma sätt som när kassan är tom efter semestern och man måste leva på gröt ett tag, måste vi nu acceptera att vi inte kan få allt vi vill ha av vårt samhälle. Vi har helt enkelt inte råd.

Detta förstår många, men ändå är det som om vi fortfarande sitter fast med blicken i vår egen navel och ofta fokuserar på fel saker, går in på detaljnivå istället för att se på helheten.

Det skärs ner på ungdomsverksamhet, inom sjukvården, på skolor, inom åldringsvården och kultursektorn. Sakta men säkert håller vi på att urholka det sociala system som vi är så stolta över.

Det görs sparplaner hit och dit och allt handlar bara om att försöka göra all verksamhet så billig som möjlig. Tjänstemän får till uppdrag att fundera över hur de kan spara på just sin avdelning och det skärs ner på personal och ingen vet hur vi ska ha pengar till pensioner i framtiden.

Detta får mig att bli oroad över att ingen har ett övergripande perspektiv. Kanske det så att vi sitter husvagnen i Kalle Ankas julafton och att någon vilken sekund som helst ska fråga: Vem är det som kör egentligen?

För diskussioner som förs, både på politisk nivå och marknivå, handlar oftast om detaljerna. Inte om frågor som: Varför har vi tagit fram det system vi har? Vad vill vi att samhället ska ha för funktion? Vill vi behålla det som vi har det eller utveckla det på något annat sätt? Vad är hållbart och rimligt att förvänta sig?

Ibland måste man stanna upp och fundera på vad man håller på med och vart man är på väg. Kanske har inte familjen råd att åka på utlandssemester i år och prioriterar istället ett besök hos farföräldrarna.

Precis likadant tror jag vi måste göra i samhället. Det finns många olika uppfattningar och vi kan inte få allt. Någon tycker det är viktigt att deras barn får chansen att spela fotboll. Någon annan vill att deras barn ska få lära sig tala franska. Det finns inget rätt eller fel. Men vi måste bestämma oss när vi inte kan få allt, vad som är det viktigaste. Sätta oss ner och diskutera det.

Jag vet redan vad som är viktigaste för mig. Att vi ska erbjuda alla i samhället en så pass grundläggande trygghet att ingen ska behöva drabbas av Ana Rodriques öde.

Publicerad 8.8.2012 22:00
Dela ut |