13 kommentar(er) just nu!

Att slå eller inte "slå"

DET FINNS de där sakerna som man sällan talar om men som alla vet finns där. Det som händer i det fördolda men som det ändå borde talas om. För det finns där och det går inte att blunda för. Svart på vitt får man det om man besöker en domstol eller en tingsrätt och ser att det inte bara finns en utan rad efter rad med misshandelsdomar. Och det är inte bara krogslagsmålen som de utgör dessa rader utan också det som går under namnet familjerelaterat våld.

I FINLAND gjorde Rådet för brottsförebyggande en studie gällande familjevåld mellan 1980 och 2006 och i genomsnitt hade 1,5 % av de kvinnorna och 0,3 procent av männen upplevt det. Det kanske låter som låga siffror men det är sett till hela landets befolkning på drygt 5,4 miljoner. Så där ute finns drygt 80.000 kvinnor (och även en del män) som kanske varje dag har levt eller fortfarande lever i skräck för att göra "fel" och få betala för det.

UNDER ÅRETS sex första månader har 18.221 fall av misshandel rapporteras in till finska polisen och också här gömmer sig de fall som "inte finns". De som sker bakom stänga dörrar i bostadsområden, lägenheter, egnahemshus och på stugor. De där som andra kanske anar sker men som man inte vågar fråga få bekräftat av rädsla för att man kan ha fel. Kanske är det så att personen som kommer in på akuten faktiskt gått in i en dörr, halkat i badkaret eller ramlat och brutit handleden. Eller så är det inte så. Men vem vill egentligen se?

I SVERIGE rapporterade Brottsförebygganderådet att det under 2011 anmäldes 89.500 misshandelsbrott, 28.000 av dem var brott mot kvinnor och 11.500 rörde barn under 15 år. Och det är dessutom två procent fler än året innan. Värt att påpeka att de är anmälda brott. Anmälda. Hur många barn, kvinnor och män det faktiskt är, är det ingen som vet. Bara de som faktiskt utsätts vet vilka de är. Och de kan vara precis vem som helst i vår närhet som gråter inombords och vill berätta men inte vågar göra det.

Det ska inte heller glömmas att ord är minst lika hårda som slag. Det ännu osynligare våldet som lämnar sina spår i själen och inte i form av fysiska spår.

SAMTIDIGT SOM detta sker visar exempelvis Maaret Castrén, professor i akutsjukvård, studie över attityder till kvinnomisshandel som publicerades i december 2011, att många fortfarande i dagens samhälle ser det som kvinnans fel att bli utsatt. Och det på ett sjukhus. Hon frågade 217 ur personalen på Nordens största akutmottagning, den på Södersjukhuset i Stockholm, och av dem ansåg en tredjedel att det var kvinnans eget fel. En tiondel ansåg också att det inte är sjukhusets uppgift att utreda hur kvinnan fått sina skador. Detta i ett land där mellan 15 till 20 kvinnor årligen mördas av sin partner och över hälften av dem har dessutom tidigare sökt vård för skador orsakade av misshandel.

DET ÄR 2012. Det borde inte vara så här. Det behövs en attitydförändring. Att bli utsatt för våld oavsett form är alltid fel och aldrig ens eget fel. Det är alltid den som slår eller misshandlar psykiskt som gör fel. Så den som utsätts är den sista som borde bli beskylld. Det är den personen som behöver stöd från samhället, sjukvården, polisen, vänner, kollegor och omgivningen. På riktigt och inte bara på ett papper eller i form av en handlingsplan som finns men inte används. Så låt oss inte blunda mer för det som sker.