Den manliga maktbalansen består

DET BRUKAR VARA ett givet ämne att inför den internationella kvinnodagen i mars att skriva om diskriminering av kvinnor. Nu har vi sommar - och tillfälligtvis sol - men ämnet ojämställdhet i näringsliv och styrelser är lika aktuellt.

Det har skrivits om att nya svenska sossebasen Stefan Löfvén vill lagstifta om kvotering till bolagsstyrelserna eftersom det med dagens frivilligmodell går alltför långsamt att implementera jämställdhet i styrelserummen.

Det är ju ett globalt fenomen, enligt färsk EU-statistik är drygt 13 procent av styrelsemedlemmarna i europeiska bolag kvinnor. I länder som Italien, Irland och Estland ligger siffran under tio procent. Och Åland har ingen anledning att skryta i detta sammanhang.

ORDET KOMPETENS brukar vara nyckelordet när frågan om kvotering diskuteras. Det ska vara kompetens och inte kön som bestämmer vilka som sitter i styrelserna.

Köper man det påståendet med hull och hår så betyder det att en majoritet av Europas befolkning inte är och inte kommer att bli kompetent nog för att sitta i en bolagsstyrelse.

Hur går det i så fall ihop med att Europas kvinnor i många länder är mer högutbildade än männen, att kvinnor skaffar högskolutbildning, doktorerar och forskar?

Orsakerna till den sneda rekryteringen till styrelser får man söka på annat håll.

NUMER FINNS DET ett superskikt för styrelseuppdrag, de så kallade styrelseproffsen. En liten klick män, 10 -15 per land, som titulerar sig så och sitter i styrelser för vitt skilda verksamhetsområde. Allt från trä- och metallindustri till IT, banker, livsmedel och förlag är dessa herrar proffs på.

Det är sällan eller aldrig någon som frågar efter synliga bevis på vad dessa herrar presterat, huvudsaken är att tillräckligt många tror att de har tillgång till ett superproffs.

I VERKLIGHETEN ÄR det så att denna klick av män sedan barnsben svetsats ihop inom en snäv cirkel. De har gått i samma skolor, de utövar samma sporter, de badar bastu ihop och de umgås med varandra och kallar varann vid studentikosa smeknamn för att markera att de är nära vänner.

Naturligtvis, och det är grundbulten i det hela, rekommenderar de varandra för viktiga uppdrag och ser till att de har insyn i allt som händer inom de stora och tunga bolagen. Ju fler tunga styrelseuppdrag de har dess mer proffs är de - hela resonemanget går i cirkel. Folk man känner är bra och pålitliga och därför hålls de andra utanför. Inga katter bland hermelinerna.

DET SOM INTE fallit den här maktgruppen in är att de, genom sitt kompistänkande, utesluter människor med specialkompetens och kreativitet, människor som vågar tänka i nya banor och komma med kreativa förslag.

Därmed missar tunga styrelser att fånga upp nya idéer som kunde omsättas på innovativa vis. Och de som ratas av marknadens ledande styrelser startar ofta egna företag och hittar nya lukrativa nischer.

Så sett gör den tätt sammanhållna gruppen styrelseproffs, på sikt, en björntjänst åt de stora bolagen eftersom de inte vågar släppa in ny luft i styrelserummen.

TALET OM KVOTERING, som får grånade styrelseveteraner att rysa i sommarvärmen, är inte kontroversiellt i alla sammanhang.

Om man ser på multinationella bolag så har man ofta kvotering av platserna, x antal ska vara asiater och y antal européer. Ingen brukar tala om att de nationellt inkvoterade skulle ha problem med kompetensen.

Det är bara i fråga om kvinnor man kommer med det argumentet. Att kvinnor skulle kunna vara både inkvoterade och kompetenta verkar vara en omöjlig tanke i nådens år 2012.

Intressant är det att läsa att i Norge, som har lag om kvotering på 40 procent i bolagsstyrelser sedan ett par år tillbaka, har upplevt ett kompetenslyft i och med att fler kvinnor kan påverka bolagsutvecklingen.

Och nej, det är ingen Norgehistoria.