article.con
Provläs landets bästa lokaltidning gratis i två veckor!
Ålandskortet
KONTAKT

Kundtjänst

Öppettider: Måndag-fredag 08.00-16.00

Besöksadress: Strandgatan 16

Postadress: PB 50
AX-22101 MARIEHAMN

Telefon: +358 (0)18 26026

Mail till nyhetsredaktionen

Kontakta personal

 

 

GRÖNLAND

GRÖNLAND –
EN ARKTISK SYSTERÖ

Läs reportagen
från Grönland här

DYRA DROPPAR

Vi lever i en dyrköpt alkoholkultur. Misshandel, rattfylla, ungdomssupande, plötsliga dödsfall och inte minst livslångt alkoholmissbruk följer i spritens spår. Här kan du läsa Ålandstidningens artikelserie om alkohol.

Läs hela artikelserien här

 

Tyck till!

Skicka ett SMS till Ålandstidningen på nummer 04570026026.

Skicka sms!

Vill du tipsa oss eller bara visa oss en bild? Skicka den med MMS till Ålandstidningen på nummer 04570026026.

 

Rss

Vill du hålla reda på vad som är nytt på Ålandstidningens hemsida?

Utnyttja vår RSS-tjänst

15.7.2009 06:00

Byn som försvann - lotsbyn i Västra Ytternäs

Man skall inte tro att det var bara i den nygrundade staden som det började hända när fundationsbrevet undertecknats och stadsplanen godkänts. Nej, hela det långa näset berördes, från Svibys och Dalkarbys utängar i norr till Ytternäs och Espholm i söder, och det skedde omedelbart.

Här fortsätter Jerker Örjans och Folke Wickström sin artikelserie om stadens historia. Texterna ska finnas med i en bok om Mariehamn som ges ut till stadens 150-årsjubileum. På www.mariehamn.ax, länken Din vår historia, kan du läsa och kommentera tidigare artiklar i serien.

MARIEHAMN Det tog tre år förrän de första nya stadshusen stod färdiga för inflyttning, men ännu under många år efter stadens födelse var stadsbor tvungna att inkvartera sig hos bönderna i byarna norr och söder om staden. Också utanför stadsgränsen tog byggnadsverksamheten fart. Staden lockade med arbetsplatser och butiker, Jomala med billig mark utan stadsplanens regler och restriktioner. Bebyggelsen växte spontant, utan samhällsingripande, men nybyggarnas personliga preferenser, inte slumpen, avgjorde ofta boplatsen. Vi fick områden som dominerades av sjöfolk, områden med finnar, med skärgårdsbor och andra mera svårupptäckta grupperingar.

Längs vägarna

De flesta vill bo i närheten av existerade vägar. Söder om staden uppstod bebyggelse längs den medeltida väg mellan Ytternäs och Övernäs byar som ännu i dag, under namnet Östernäsvägen, följsamt och vackert slingrar sig längs näsets östra sida.

På västra sidan av näset vid Korrvik, också på Ytternäs bys ägor, växte ett tjänstemannasamhälle upp. Det var homogent på ett helt annat sätt än de andra förorterna, här bodde lotsar och åter lotsar i generation efter generation. Vi kallar det lotsbyn även om det inte var någon by i vanlig bemärkelse. Det som vi just sade, att nybyggare vill bo vid väg, stämmer också på lotsbyn, lotsarnas väg var sjövägen.

I april 1863 stängs lotsplatsen på Lemlands Nåtö och en ny öppnas i Mariehamn med uppassning på Kobba Klintar. Nåtölotsarna blir transporterade till Mariehamn och blir samtidigt nästan mangrant befordrade. Det är nu lotsbyn kommer till. Allt fler lotsar slår ner sina bopålar i Korrvik på den jämna vackra sluttningen mot vattnet mellan Lökskärsberget i söder - så kallas ännu i dag bergen söder om Korrvik - och Lotsberget i norr. De bygger boningshus och bagarstuga, fähus med lada, lider, stenkällare, sjöbod, brygga och dass, allt som behövs för en familj med självhushåll, prydligt målat, nätt och nybyggt, fast inte lika stort som de präktiga lotsgårdarna på Nåtö.

Gav status

På Nåtö sade man att lotsarna var gräddan i samhället, de enda med stadig inkomst, med arbetstid och fritid. Just det här med fritid för eget arbete, till exempel i jordbruket, väckte avund och dessutom fritid på arbetstid för fiske och slöjd - det kunde vara långt mellan lotsningarna. Uniformerna gav status och de sköttes väl med knappar som blänkte i guld - och köptes i Gamla stan på Storkyrkobrinken - och hattar med bländvita "schakoll" på kullen sommartid. Det som gällde på Nåtö gällde nog också i Ytternäs: Det fanns status i lotsbyn.

Lotsbyn i Ytternäs, undrar läsarna, vart försvann den? All annan bebyggelse utanför stadsgränsen växte kontinuerligt och fortsatte att växa efter inkorporeringen 1961, men lotsbyn hann växa upp och försvinna förrän byggandet norr om stadsgränsen ens hade inletts i större skala. Sly täcker i dag stora delar av den sluttning som en gång hyste en vacker by. Låt oss berätta byns historia.

Fyra kvinnor

Vi börjar med fyra kvinnor med djupa rötter i lotsbyn: Hjördis Skrifvars i Mariehamn och de tre systrarna Karin Bamberg och Kerstin Laitinen i Mariehamn och Brita Jansson i Geta.

Av dem fick vi intressant information om lotsbyn vid 1900-talets början. De är pysslingar med en gemensam anfader, en morfars farfar vid namn Karl Johan Mattsson Wennström (1810-1883). Denne bondson i Önningeby blev bonde på Östergårds i Ytternäs år 1841 och därefter, 1856, torpare i samma by. Han bosatte sig i Korrvik och är en av de första vi känner i lotsbyn, eller rättare, det som skulle bli lotsbyn.

I sitt första äktenskap med Lovisa Mattsdotter från Norrgårds i Dalkarby får han sonen Carl Gustaf. 1870 blir Carl Gustaf lotslärling på Kobba Klintar. Han gifter sig med änkan på Östergårds Maria Gustava Mattsdotter och åter finns en Wennström som bonde på Östergårds i Ytternäs. Parets son Karl August Wennström blir lots som sin far och gifter sig med Edla Lindblom från Vestansunda. Familjen bygger sitt hus i lotsbyn, förmodligen i slutet av 1880-talet, kanske 1888 när det första barnet föds. Vi har kallat detta hus Övre Wennström (B på kartan).

Karl August och Edla på Övre Wennströms får dottern Olga Alice. Alice gifter sig med den från Ålandsrörelsen bekante Johannes Holmberg och blir mor till våra sageskvinnor, de tre systrarna Karin, Kerstin och Brita. På gården har senare bott en familj Enqvist. Uno Enqvist var också han lots på Kobba Klintar.

Lots efter lots

Vi går nu tillbaka till anfadern Carl Johan Mattsson Wennström, han som först blev bonde, sedan torpare på Östergårds. I sitt andra äktenskap med Greta Cajsa Carlsdotter från Klemes i Ytterby får han sonen Johan. Också denna son blir lots på Kobba Klintar. Han bor kvar där han vuxit upp, på faderns torp i Korrvik. Vi kallar det Nedre Wennström (F på kartan).

Med sina drygt tre hektar är gården ett stort ställe i lotsbyn. Sonen i huset Carl Johan Mauritz Wennström tar över stället och blir lots på Kobba Klintar som sin far. Hustrun Olga Blomqvist från Hummersö föder dottern Junis år 1900. Vår sageskvinna Hjördis Skrifvars är Junis? dotter i äktenskapet med sjökaptenen Ragnar Lindholm.

Efter en mycket dramatisk karriär till sjöss blir Lindholm lots som sin svärfar och entusiastisk jordbrukare i Korrvik. Han river Nedre Wennström 1931 och bygger nytt på samma ställe. Det nya huset står fortfarande kvar.

Senhösten 1917 var ett våldsdåd på ålänningarnas läppar. På kvällen den 3 oktober sköts Albert Eligius Eriksson till döds i sitt gräftland i lotsbyn. Bakgrunden var följande. Den ryska styrkan på Åland kan ha uppgått till 7000-8000 man under första världskriget och de flesta var privat inkvarterade. Med tanke på förutsättningarna var förhållandet mellan ryssar och ålänningar gott. Men det inträffade några fall av grovt våld riktat mot civila, i synnerhet i krigets slutskede när disciplinen upplöstes och truppernas försörjning försämrades. Ett sådant var dråpet i lotsbyn. Tidningen Åland skriver att tullvaktmästare Albert Eriksson på kvällen jagade bort tre ryska soldater som plundrade hans potatisland. Senare på kvällen gick han åter ut för att vakta sitt land. Tre skott hördes i byn. Hustrun hittade sin man död vid potatislandet.

Stannade kvat

Albert Eriksson hade bott i lotsbyn sedan sekelskiftet 1900 (C på kartan). Som sina grannar var han statstjänsteman men inte lots utan tullvaktmästare. Av bouppteckningen efter honom vet vi att familjen hade boningshus och bagarstuga, fähus med lada och lider. Husens antal och art skiljer sig inte från grannarnas.

Kanske att vi kan anta att familjens andra tillhörigheter också är typiska för familjerna i lotsbyn: 2 kor, 5 får, 1 kalv, 1 gris. Men med 1 ekstock, 3 skötar, 18 nät och två mjärdar var han säkert sämre rustad för fiske än lotsarna, som ju hade skötbåtar och kunde fiska på arbetstid.

Med tjänstemannalönen och sitt självhushåll har vi rätt att gissa att familjen Eriksson levde väl med den tidens mått mätt. Den lilla lyxen "telefonapparat med ledning" i bouppteckningen tyder ju också på det. Med ännu större rätt kan vi gissa att den stympade familjen som blev kvar, med hustrun Linda och sju barn i åldern 1-16, hade svåra tider framför sig. Familjen stannar dock kvar i lotsbyn och 1923 när deras parcell bryts ut får det namnet Lindero. Här försvinner Linda Eriksson och hennes barn Rut, Gunnar, Mirjam, Sigvard, Debora och Margareta ur sikte. Kanske att någon läsare vet något om deras öde.

Vi kallar huset "Erikssons". Det fick senare nya ägare och kallades "Sundbergs".

Källor: Ålands landskapsarkiv; Sjöfartsstyrelsen; Tore Hägerstrand (som satte oss på spåret); Karin Bamberg; Kenneth Gustavsson (Åländsk Odling 2003); Brita Jansson; Marita Karlsson; Margit Nylund; Agnes Rask (Bok, Spår i sanden); Hjördis Skrifvars; Göran Stenlid

Folke Wickström HYPERLINK
Publicerad 15.7.2009 06:00
Dela ut |