article.con
Provläs landets bästa lokaltidning gratis i två veckor!
Ålandskortet
KONTAKT

Kundtjänst

Öppettider: Måndag-fredag 08.00-16.00

Besöksadress: Strandgatan 16

Postadress: PB 50
AX-22101 MARIEHAMN

Telefon: +358 (0)18 26026

Mail till nyhetsredaktionen

Kontakta personal

 

 

GRÖNLAND

GRÖNLAND –
EN ARKTISK SYSTERÖ

Läs reportagen
från Grönland här

DYRA DROPPAR

Vi lever i en dyrköpt alkoholkultur. Misshandel, rattfylla, ungdomssupande, plötsliga dödsfall och inte minst livslångt alkoholmissbruk följer i spritens spår. Här kan du läsa Ålandstidningens artikelserie om alkohol.

Läs hela artikelserien här

 

Tyck till!

Skicka ett SMS till Ålandstidningen på nummer 04570026026.

Skicka sms!

Vill du tipsa oss eller bara visa oss en bild? Skicka den med MMS till Ålandstidningen på nummer 04570026026.

 

Rss

Vill du hålla reda på vad som är nytt på Ålandstidningens hemsida?

Utnyttja vår RSS-tjänst

3.3.2009 09:55

Stadens historia, del 1

Forskarna Folke Wickström och Jerker Örjans publicerar här första avsnittet i sin serie med texter ur den historik över Mariehamn som de arbetar på.
Artikeln ingår i en serie Mariehamnshistorier som publiceras med anledning av stadens 150-årsjubileum 2011.
Författarna är intresserade av läsarnas åsikter om artikeln i fall det är något glömts bort eller blivit fel.
Artikeln och tidigare artiklar i serien kan läsas på Ålandstidningens hemsida eller på stadens hemsida (www.mariehamn.ax/dinvarhistoria) i en något längre version.
På stadens hemsida kan artiklarna också kommenteras interaktivt.

 


 

Brevet från Amerika

När Mrs Louisa Kaymen i Maine skrev det brev som Ålandstidningen i dag publicerar visste hon ingenting om sin mormors mor Edla Sofia Ross. Denna Edla Sofia kom från en mycket märklig släkt och hon var själv speciell. Hon var en av de 35 mariehamnarna när staden grundades i februari 1861. Tolv av hennes barn emigrerade till Amerika och dit emigrerade hon också själv i barnens fotspår. Ett av barnen var den Maria Sofia Grönholm Mattsson som Louisa Kaymen skriver om. Det var detta brev som satte forskarna Folke Wickström och Jerker Örjans på ett verkligt intressant spår när det gäller Mariehamnssläkter. På det spåret fortsätter Wickström och Örjans inom kort i en artikel i Ålandstidningen.
 
Walepole, Maine 28 november 2008:
”… så var det, vi kom till Åland första gången i augusti 1994. Det var mycket spännande för mig, i många år hade jag drömt om att få besöka min mormors, Maria Sofia Grönholm Mattssons, födelseort. Jag kallade henne Nana och vi bodde nära hennes hem tills jag var 7 år gammal. Hon var snäll och vänlig och jag älskade hennes sätt att tala – ingen annan talade som hon när jag var ung. Det var inte en brytning för mig, det var Nana, spännande och lugnande på samma gång.

Jag brukade ofta följa med när systrarna Grönholm träffades. Alla liknade de Maria Sofia, de var snälla och vänliga och när de samtalade hördes det varmt och gott fast jag ingenting förstod. Det var mycket skratt. Jag träffade också deras bröder som talade svenska med djup kraftig baryton. Bröderna var jovialiska och det märktes att syskonen trivdes tillsammans. Jag drogs till dem och njöt av deras sällskap. Det var då mitt intresse väcktes – jag ville veta mer.

Som tonåring och ung vuxen frågade jag Maria Sofia om hennes liv och var hon föddes. Jag bara önskar att jag skulle ha lyssnat noggrannare och gjort anteckningar. (Då trodde jag att jag skulle komma ihåg… o, ungdomliga dårskap.) Hon var tystlåten. Spontant berättade hon ingenting. Om jag inte skulle ha frågat så skulle hon inte ha berättat någonting alls.

Det mest intressanta för mig var att vi hade släktingar på Åland. Vilka var de? Visste de om oss? Varför hade vi ingen kontakt med dem? Några fotografier hade vi. Ett var stort och visade Albin Grönholm, mormors bror, med sin hustru och fyra små barn. Alla andra fotografier var av familjen Mattsson. Min morfar var en Mattsson, när han dog på 1930-talet upphörde kontakten till Åland. Jag ville också veta vad som hänt med dem: Hade jag möjligen småkusiner? Skulle de vilja veta om oss? Jag vet inte om mormor höll kontakt med sin bror Albin, han var bara ett litet barn när hon emigrerade.

Åren gick men frågorna fanns kvar. Min stora familj gav mig ingen tid för efterforskningar. 1972, medan jag väntade mitt sjätte och sista barn, dog mormor. När min flicka föddes fick hon namnet Maria Sofia efter mormor. Ännu tog det tjugo år förrän mitt liv blev så lugnt att jag till slut hade tid att forska i mina förlorade rötter. Jag skrev många brev; till genealogiska sällskap i Finland och Sverige, till emigrationsmyndigheterna här och till församlingen i Jomala. Till slut satte jag in en annons i tidningen Åland. Jag hade tur och fick två svar. Ett var från Olga Grönholm som var gift med Henry, ett av Albins barn. Det andra kom från Ebba Mattsson Fager, Hasse Lindbloms sida av släkten. De satte mig i kontakt med andra familjemedlemmar och för det är jag dem evigt tacksam.

På vår resa stannade vi först i Norrtälje och Vallentuna för at träffa Albins barn och barnbarn. Därifrån följde Karin Eklöf med oss till Åland. Vi tog färjan från Grisslehamn och med stigande spänning närmade vi oss min resas verkliga mål. Vid de första öarna gick Karin och jag ut på däck och jag kunde se de röda klipporna. Det var mycket speciellt för mig: Albins barnbarn Karin och jag själv, Maria Sofias barnbarn, kom tillsammans tillbaka till våra förfäders jord. Jag kände mig delaktig i ett gemensamt arv.

När vi steg av färjan kände jag mig som hemma från första stund. Jag hade känt på mig att jag skulle göra det. Här måste jag berätta en liten historia som min man brukar berätta:

Min man Samuel är från Brooklyn och växte upp i en familj där det diskuterades och debatterades mycket. Ibland gick det ljudligt till, som det brukar hos infödda newyorkare. Påstridiga kan dom vara och accepterar sällan ett nej som ett svar och får oftast som dom vill. De flesta av våra vänner var också newyorkare. Under trettio år tillsammans hade min man tyckt att jag hade ”problem” med min blygsel och försökte hjälpa mig att bli som han – det enda rätta sättet!! Och hur jag försökte, men det fungerade inte. När vi varit en tid på Åland hos våra släktingar, berättar han, att det plötsligt gick upp för honom att jag var en ålänning, det var inget ”fel” på mig.

För mig innebar besöket på Åland en ny insikt: Jag kände att jag hörde dit, att där fanns en kultur som var min, med folk som var som jag. USA är en smältdegel, här är det lätt att tappa bort sig. Här upplevde jag aldrig att jag hade en egen kultur! Men på Åland kände jag mig omfamnad av en familjär värme som jag älskade. När jag nu vet vilket mitt folk är och har sett den lugna styrka det äger är jag stolt över att vara den jag är och tacksam på samma gång.

För mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. Jag fick vandra i min mormors fotspår, jag fick besöka huset som min morfar hade varit med och uppfört, jag fick sitta i Jomala kyrka där den talrika syskonskaran till vilken mormor hörde hade blivit döpt och jag och min man blev mottagna som familjemedlemmar hos mina släktingar. Vi uppskattade varje minut av vårt besök.

Vi återvände 1996 tillsammans med min mor (Edla Sofias barnbarn) som då var 85, våra sex barn och två barnbarn. Samuel och jag kom tillbaka också 1998 och vi tror inte att det var sista gången.”

Folke Wikcström
folke.wickstrom@aland.net

Jerker Örjans
j.r.orjans@aland.net

Publicerad 3.3.2009 09:55
Dela ut |