1 kommentar(er) just nu!

Försenad behandling av multipel skleros

FÖRSENAD BEHANDLING av multipel skleros. Öppet brev till Fpa, Mariehamn. Multipel skleros, Ms, är en fruktad sjukdom på grund av markant risk för utveckling av handikapp på sikt. Sedan ett drygt decennium finns bromsmediciner mot Ms, som innebär att man kan minska sjukdomsaktiviteten i viss mån. De mest utnyttjade medlen medför genomsnittligt en 30 procentig minskning av sjukdomsaktiviteten i tidigt skede av sjukdomen - således en måttlig men medicinskt faktiskt betydelsefull effekt. Man har nyligen visat att tidig behandling senarelägger utvecklingen av bestående funktionsnedsättning (en sådan kan i många fall tyvärr ännu inte förhindras). Ledande Ms-auktoriteter i såväl Finland som Sverige och internationellt är idag eniga om att behandling skall startas tidigt om Ms konstateras och sjukdomen har en viss aktivitetsnivå.

Behandlingen är tyvärr dyr, den billigaste (som förskrivs i första hand vid Ålands centralsjukhus) betingar cirka 11.600 euro per år. Detta kan som regel inte en privatperson betala, varför det solidariska samhället tar över huvudparten av kostnaderna. Detta innebär att de flesta länder skapat restriktioner för behandlingen, som får komma ifråga endast vid en viss lägsta grad av sjukdomsaktivitet. Restriktionerna tillämpas på olika sätt i olika länder - i Sverige är ansvaret helt överlåtet till behandlande läkare, vilket innebär risk för (och faktiskt förekommande) överförskrivning.

I FINLAND OCH på Åland sker i stället en särskild prövning av varje fall, vilket innebär att ansvarig läkare skriver ett intyg till Fpa, som står för prövningen. Principiellt är detta en god sak. Men måste prövningen ske med sådant byråkratiskt nit att behandlingen för patienter med odiskutabel indikation försvåras, nära omöjliggörs och ibland försenas i åtskilliga månader?

Enligt ett beslut nyligen erhöll en patient omedelbar reduktion med 42 procent av faktiska kostnaden. Det innebär ett tvång att punga ut med cirka 700 euro per månad, vilket är svårt att mäkta. Besked gavs att kompensation sker (med undantag för en grundsjälvrisk på 600 euro per år, mot vilket inget är att invända) med återbetalning årsvis. Varför en sådan rutin, som bokstavligen kan omöjliggöra behandlingen för vissa personer?

Till yttermera visso gäller beslutet per kalenderår. Om en behandling inleds i början av året är självrisken på 600 euro rimlig, men om den inleds sent på hösten blir den relativt sett mycket hög - och nödsakar enstaka patienter att skjuta på behandlingsstarten till efter årsskiftet. Varför en sådan rutin, när beslut för löpande år från beslutsdatum vore logiskt?

Dessutom har Fpa handläggningstider på två månader eller mera för ett beslut. Är belastningen så stor att det kan försvaras i relation till det medicinska behovet av behandling?

Ett rimlig agerande från Fpa:s sida i ärenden som dessa vore snabb handläggning, löpande kostnadsreduktion i full lagenlig omfattning vid varje uttag av medicin från apoteket samt giltighetstider gällande från beslutsdatum i stället för per kalenderår. Nuvarande ordning ger intrycket att man i stället för att ställa krav på indikationsställningen - en välmotiverad kontrollfunktion - söker reducera möjligheterna till behandling i möjligaste mån. Förhoppningsvis är det inte avsikten?

Jan Fagius

neurologkonsult vid ÅCS sedan 1996

överläkare, docent i neurologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala