177 kommentar(er) just nu!

Turlistor i världsklass har inte stoppat avfolkningen

I DAG HAR skärgården den mest välutbyggda färjtrafiken i historien.

Ändå är befolkningen i skärgården den lägsta i modern tid.

Hur kommer det sig?

Förklaringen är troligen inte märklig.

Det som händer i den åländska skärgården är samma sak som händer i svenska Norrland, finska Lappland, på gamla bruksorter i Europa, i den amerikanska Mellanvästern, på den indiska landsbygden och på ett otal andra ställen i världen.

ÖVERALLT FLYTTAR människor in till tätorter eftersom det är där jobben, utbildningarna, karriärmöjligheterna och utbudet finns. Trenden är inte ny, flytten till stan har förändrat världen i grunden under de senaste århundradena. Det är så här människorna valt att ha det, och på det stora hela har de skapat sig ett bättre liv på kuppen. Åtminstone är det så de upplever det själva, eftersom de valt att stanna kvar och fortsätta flytta in till centralorter i allt högre antal. Statistiken stöder dem.

Vi lever i dag längre, vi är friskare och vi är materiellt sett rikare. Förmodligen har staden haft en betydande roll i det här mänskliga utvecklingsdramat. Den gör att människor träffas, idéer möts, att företag grundas och att service kan drivas mer effektivt än om alla bor långt från varandra.

FÖR BARA femtio år sedan såg det ut på ett mycket annat sätt i skärgården, och på många motsvarande platser.

Småskaliga jordbruk och fiske var den självklara födkroken. Man levde i stort sett som man hade gjort i generationer. Det finns ett romantiskt skimmer över den här tiden. I verkligheten var det ofta ett hårt liv.

Likaså är det sant att den här tiden inte kommer tillbaka. Ingen näringsminister och ingen trafikminister kan skapa ett återtåg till hur det var, och frågan är hur många som vill se ett sådant.

Inte heller har det uppstått något tillräckligt tydligt alternativ som gör att folket i skärgården stannar kvar. De flyttar i stället till fasta Åland, Mariehamn eller vidare ut i världen.

De vill ha ett annat liv.

NÄR SKÄRGÅRDSKOMMUNERNA i sina remissvar säger att neddragningarna i turlistorna blir sista spiken i kistan för skärgården gör de det därför alltför lätt för sig. Sämre kommunikationer gör inte utmaningen mindre för skärgården. Men i grunden handlar det om mycket mer djupgående saker.

Om det varit så enkelt att man kan styra det här med hjälp av landskapstrafikens tidtabeller borde skärgårdens befolkning under senaste årtionden ha ökat dramatiskt. För kommunikationerna har på alla sätt förbättrats dramatiskt. Ändå har utvecklingen gått åt exakt motsatt håll.

Före andra världskriget fanns ingen landskapstrafik alls till skärgården. Man fick ta egen båt. Ändå upplevde skärgården då sin storhetstid strikt befolkningsmässigt.

DET HÄR visar att sambandet mellan antal skärgårdsbor och antal färjor är vagt.

Det är inte den där extra kvällsturen till och från Kumlinge som avgör om Lisa, 16, kommer att bo kvar i hemkommunen. Det är Kumlinges förmåga att på sikt erbjuda livschanser som kan mäta sig med vad Mariehamn och Stockholm har att ge.

I den matchen är det per definition tuffast för Kumlinge att hävda sig.

Utflyttningen är inte en följd av trafikpolitik, den är ett led i en normal urbaniseringsprocess som svept runt hela världen inklusive Åland.

I den mån trafiken påverkat kan man rentav spekulera i om den inte rentav skyndat på utflyttningen. I takt med att den ständigt byggts ut har det blivit lättare att bo på annan ort och snabbt komma tillbaka till stugor och släkt över helger.

DEN SMÄRTSAMMA fråga som allt det här väcker, och som regeringen tagit sig mod att ställa, är när man ska acceptera den nya verkligheten och rätta servicen efter den.

Ingen beslutsfattare vill släcka lampor i skärgården. Vad det handlar om är i stället att hitta en nivå som är rimlig utgående från dagens situation och hushålla med skattemedel på ett ansvarsfullt sätt. Om skärgården hade vuxit, ja då hade det i nuläget kanske varit aktuellt att bygga ut trafiken.

Men så är inte fallet.

I stället är det andra delar av Åland som växer.

Det är då med tanke på helheten knappast försvarbart att fortsätta på exakt samma sätt med sjötrafiken samtidigt som vägbyggandet på övriga Åland står stilla.

TIDERNA förändras.

De har redan förändrats i skärgården, nu förändras de också i landskapstrafiken. Det betyder en omställning, men det är är inte det som kommer att avgöra skärgårdens framtid, utan andra saker - särskilt den stora, viktiga men svåra frågan om vad man ska leva på i skärgården i morgon.