9 kommentar(er) just nu!

Det finns plats för alla hembygder

FÅ FRÅGOR ÄR SÅ laddade som frågan "var är du hemma?". Beroende på svaret kan du stämplas som allt från hembygdshatare till nostalgiker och även de som oreserverat bekänner sig till globaliseringens idé har en hembygd någonstans.

Hur ska man då förhålla sig till hembygden?

En del fnyser föraktfullt åt knätofsromantik, konservatism och provinisialism, helt enkelt inget att längta efter.

För emigranter och emigrantättlingar är ordet hembygden laddad med känslor. Den kan vara en nära nog mytologiserad plats där förfäderna bott, en plats där hjärtats rottrådar är fästa fastän man bor i en helt annan del av världen.

DE SOM BARA SER hembygdsförankring som någonting negativt gör det troligen som protest eller för att passa in i ett kulturellt mönster.

Sant är att hembygdsrörelsens rötter i sent 1800-tal började som en protest mot moderniseringen och industrisamhället. Hembygdsrörelsen ville hålla fast vid det genuina och småskaliga, vid traditionella levnadsmönster. Idag kan man säga att "den gröna vågens" människor och miljörörelsen har övertagit en del av hembygdsrörelsens ideologi. Det är åter inne att producera mat småskaligt och leva på ett annat vis än det som moderniteten erbjuder.

I dag är det ofta hembygdsföreningar som lokalt är aktiva, håller små museer i gång, ordnar aktiviteter sommartid och aktivt förvaltar kulturarvet. De gör en stor insats inte minst på Åland i dessa tider när landskapet storsparar i fråga om det lokala kulturarvet.

DET FINNS OCKSÅ en hembygdsrörelse i städerna som värnar lokala miljöer, samlar uppgifter om människor som bott i vissa kvarter och skriver om småfolkets historia i staden. En stor del av Mariehamns 150-årsfirande gick i lokalhistoriens spår. Och de populära stadsvandringarna görs också i lokalhistoriens spår.

I det som är nära förfluten tid finns mycket fäste för lokala rottrådar. Synd att Mariehamn i sitt sökande efter lokal förankring inte lyfter fram författare som Helle Hellberg och Georg Kåhre. Deras miljöer kunde ge stoff till intressanta vandringar. En författare som också skrivit intressant om stadens människor är Sten-Erik Abrahamsson.

HEMBYGDSRÖRELSEN ÄR en längtan efter det ursprungliga. Många söker sina rötter via släktforskning, andra anknyter till platser där de lekt som barn och det är inte alls konstigt.

I en tid när samhällsutvecklingen skenar och tempot ökar blir längtan efter någonting mer beständigt stor. Att hitta någonting bortom mediabruset, bortom teknikens krav på ständig tillgänglighet kan vara det som balanserar upp vardagen. Det behövs påminnelser om andra tider och andra sätt att leva för att människan ska må bra.

Om det sedan förverkligas som några sommarveckor i en stuga utan bekvämligheter eller om man deltar i arrangerande av sommarfester är mindre viktigt. Huvudsaken är att man kan identifiera vad som känns "hemma". Den känslan behöver inte heller stå i motsatsförhållande till känslan att höra hemma i en storstad, det går alldeles utmärkt att ha mer än en hembygd.

MAN SKA INTE heller blanda ihop känslan för hembygd med knutpatriotism, inskränkthet och fördomar.

Att älska sin hembygd ger identiteten ett ankare, man känner sina rötter. Det betyder inte att man förnekar andra människor hembygder. Varenda en människa över hela klotet har rätt till just sin hembygd.

Fråga dem som flyr för sitt liv från krig och konflikter vad de önskar mest och svaret blir: att få leva i fred på den plats där man hör hemma.

Det finns inga skäl att ställa hembygden i motsatsförhållande till världen för världen består ju av ett lapptäcke av hembygder.