Ja till enighet - men inte om allt

UNDER EN DRYG månad har åländska partiledare här på ledarplats fått ge sin syn på hur självstyrelsen ska utvecklas på Åland. Infallsvinklarna har varierat men alla är överens om att självstyrelsen ska utvecklas och hoppas att den nya ramlagen för landskapet ska vara klar till 2022 när självstyrelsen fyller 100 år.

Men det finns förstås intressanta nyansskillnader i texterna. Socialdemokraterna talar för att självstyrelsen bör bli mer förankrad hos de finländska makthavarna och att de ska marknadsföra den åländska autonomin som ett bra exempel på minoritetslösning. Ålands framtid hoppas för sin del att Åland ska kunna folkomrösta om sin statstillhörighet, precis som Skottland.

Den fråga som fortfarande gnager, efter 90 år av självstyrelse, är fördelningen av makt mellan Åland och Finland.

DET FINNS DE som tycker att det är stötande att ålänningarna fortfarande höjer rösten och vill ha ökat självbestämmande. De tycker att de åländska partierna en gång för alla skulle enas i frågan och överge tanken på att flytta fram sina positioner.

Fast de har inte förstått dynamiken i förhållandet mellan stor och liten. För om ett litet område som Åland skulle hålla tyst och inte kräva uppmärksamhet så skulle området snabbt glömmas bort.

Faktum är att genom att vara en ständig kravmaskin så håller ålänningarna debatten i gång. Irriterande ibland, förvisso, men också nödvändigt för att påminna om att det inte alltid är självklart att störst går först.

TANKEN PÅ ENIGHET och allianser kan framstå som oerhört lockande för vissa politiker. Den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton beskrev nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter en vison för Sverige där "ett stort alliansparti skulle dominera svensk politik för överskådlig framtid". Alla skulle vara tvungna att förhålla sig till allianspartiet, konturerna av en enpartistat skymtar.

För Ålands del skulle ett heltäckande alliansparti troligen betyda sotdöden för politisk debatt. Om alla är eniga om utvecklingen finns ju inget att ta ställning till, ingenting man kan påverka. Det är ett ruggigt scenario, som hämtat ur en dystopisk film.

ATT KRÄVA ENIGHET i allt är att förkväva den vildvuxna debatt som ändå för samhället framåt. Visst måste politiska partier förhålla sig till de stora frågorna, som självstyrelsens framtid, men det är enbart positivt att det finns nyansskillnader. Bevare oss för den dagen då alla tycker att självstyrelsen kommit så långt som den kan.

En annan sak är att en debatt om framtiden aldrig kan bli helt konkret. För framtiden kan man inte förutsäga. Allt fler blir medvetna om hur det globala påverkar det lokala. "Ingen är en ö" som John Donne formulerade sig för nästan 400 år sedan.

Medvetenheten om det gör att visioner och mål alltid riskerar att förändras. Idag ligger oron för eurons och EU:s framtid som en våt filt över oss. Vi frågar inte längre om krisen drabbar oss utan när. Det gör att visioner måste formuleras med försiktighet.

MAN KAN INTE längre lova medborgarna välfärd på kredit, dyra reformer måste kunna finansieras innan de blir vallöften. Därför var det huvudlöst av Frankrikes nyvalde president Hollande att gå ut och lova sänkt pensionsålder till medborgare i ett land som är svårt skuldsatt och kämpar med ökande arbetslöshet.

Samma sak gäller lokalt, man kan inte utlova reformer och gratisservice om kassan är tom. Tack och lov har vi en livlig debatt om de frågorna och det är många som ställer sig kritiska till yviga vallöften.

Och så ska det vara i en mikrodemokrati som den åländska. Vi ska ha livlig debatt och tydliga åsiktsskilnader men ändå, i det stora, dra åt samma håll.