Åländsk lättkränkthet hämmar utvecklingen

Det sägs ofta att vi på Åland är väldigt gnälliga. Det klagas på det mesta - runt kaffeborden, i messaspalten och i talarstolen i lagtinget. Gnäll, gnäll, gnäll.

Normalt bör man ta dessa typer av påståenden med en rejäl nypa salt. Vart man än åker i världen finns det både folk som gnäller och folk som tycker att just de måste bo i världens okrönta klagohuvudstad.

Men i Ålands fall kan det tyvärr finnas lite sanning i påståendet.

NÅGOT SOM kan vara ganska unikt för Åland är ett kompakt motstånd mot saker som påverkar eller har möjligheten att påverka en själv negativt på minsta lilla sätt. Ofta yttrar sig detta motstånd genom gnäll, men ofta även genom besvär mot stadsplaner eller andra juridiska åtgärder.

Ta till exempel detta med ljud. I så gott som alla städer i världen översköljs man hela tiden av ljud. Det spelas musik, det pratas, det tutas med bilar och det förs ett himla oväsen i största allmänhet.

På de flesta ställen har man inga problem med detta. Så inte på Åland. Här verkar de flesta vara oerhört allergiska mot allt som kan uppfattas som störande ljud, oavsett om det handlar om en rockfestival eller en granne som spelar musik.

Samma sak med sådant som skymmer utsikten eller solen. Och seglare som ankrar i någon privat naturhamn ska vi inte ens tala om.

ATT EN så stor del av befolkningen har en så liten acceptens för saker som de uppfattar störande är inte bra för samhällets utveckling. Se bara på Mariehamn - denna lättkränkthet ställer gång på gång till problem för de som vill göra något i staden.

"Planerar någon att bygga ett hus som innebär att jag får två minuter mindre kvällssol? Bäst att besvära sig". "Flyger någon helikopter på flygfältet som låter en aning? Bäst att anmäla".

Det är svårt att komma på ett enda projekt i Mariehamn som kunnat genomföras utan att någon åtminstone försökt sätta käppar i hjulen. Det tycks alltid finnas någon som drabbas, och denna någon tycks alltid anse sig drabbas så hårt att det är befogat att vidta åtgärder.

DET FINNS en teori inom nationalekonomin som säger att dessa typer av konflikter egentligen inte spelar någon roll. Bara det är klart vem som har rätten på sin sida och det inte finns några stora transaktionskostnader kan man alltid nå en effektiv lösning genom förhandling.

Säg att man vill starta en helikopterskola, men att grannarna har rätt att stoppa den. Bara nyttan av skolan är tillräckligt stor och det störande momenten tillräckligt litet går det att komma överens. De som driver helikopterskolan kan kompensera grannarna för den begränsade skada deras verksamhet ställer till med, och på så sätt få deras godkännande.

Kort sagt: Projekt, allt från stora höghus till hamnguider, genomförs alltid bara nyttan är större än skadan.

MEN EKONOMISKA teorier är en sak, verkligheten en annan. För faktum är att de transaktionskostnader, som man antar inte finns, ofta är enorma. Det tar oerhört mycket resurser och tid i anspråk om alla planerade projekt måste gå igenom evighetslånga besvärs- och förhandlingsprocesser. Och det är just det som tycks ske hela tiden på Åland.

Så kanske vi borde sätta oss ner och fundera över om det verkligen är värt att ta strid om allt. Eller om man ibland får stå ut med vissa olägenheter när man lever i ett samhälle som inte bara befolkas av en själv.