43 kommentar(er) just nu!

Allemansrätten är inte så enkel

DEN PLANERADE guiden till åländska naturhamnar som Anders Hellberg arbetar med och som stöds av landskapet har fått debatten att gå het de senaste veckorna.

Debattlinjerna formerar sig enligt klassiskt mönster: de som hävdar att alla har rätt till all natur och mark- och vattenägarna som hävdar den enskildes äganderätt.

Vem som har rätt?

Båda två fast på olika vis, och det är det som gör frågan komplicerad.

DET FINNS MÅNGA infallsvinklar på frågan vem som har rätt till naturen. De nordiska länderna har allemansrätten, den är inte inskriven i lag utan en uttalad sedvanerätt som tolkas olika i olika länder och regioner.

De flesta brukar vara överens om att allemansrätten tillåter privatpersoner att röra sig fritt i naturen, plocka bär och svamp till husbehov men inte på bofastas eller stugägares tomter. Däremot får man inte elda på annans mark, tälta eller ankra upp i en naturhamn under längre tid. Den som rör sig i naturen ska inte skräpa ner och inte störa djurlivet. Medför man hund ska den hållas kopplad.

Man kommer rätt långt med sunt förnuft och genom att tänka på hur man själv vill medmänniskor ska uppföra sig.

PÅ SENARE ÅR har man, både i Sverige och Finland börjat diskutera hur långt man kan utnyttja allemansrätten utan att det sker i strid med äganderätten.

I Sverige tillsattes i fjol en arbetsgrupp som ska utreda eventuella inskränkningar i allemansrätten. Det gäller till exempel i fråga om storskalig bärplockning, ridning och körning med fyrhjulingar i skog och anläggningar för vildmarksturism som bygger på att naturen fritt kan exploateras.

För ett par veckor sedan framförde lantbruksorganisationer i Finland liknande önskemål. Man vill inte begränsa enskildas allemansrätt men det kommersiella användandet av naturen. Den åländska landskapsregeringen har aviserat att man ska se över allemansrättens innehåll.

DET FINNS OCKSÅ en skiljelinje i synsättet mellan landsbygd och stad. De som ivrigast förespråkar allemansrätten är stadsbor som anser att just de inte stör medan de som äger mark och vatten och skattar för det hävdar sin nyttjanderätt till det de äger.

Den här konflikten blev ytterst tydlig när lagen om fritt spinnfiske genomfördes i Finland på 1990-talet. Skärgårdsborna protesterade, utan resultat och partierna, som definitivt fiskade efter fritidsfolkets röster, drev igenom lagen. I år har man tagit lagen ett steg vidare, företagare som kallar sig fiskeguider kan köra in sina "kunder" i vilken vik de vill och fiska av hjärtans lust. Fiskeguiden får förtjänsten, ett årskort kostar 100 euro per person, men vattenägaren kammar noll.

Det är rovdrift på naturen och det borde lagstiftarna kunna se, om de någon gång tog av sig de urbana glasögonen.

ALLEMANSRÄTTEN och rätten att röra sig fritt i naturen är ett starkt kort i marknadsföringssammanhang. Åland marknadsförs med orörda röda klippor och glittrande vatten - öppet för alla.

Men har ett urbant synsätt börjat sippra in även hos oss? Man kan lätt tro det när det gäller alla mess och nätkommentarer som skäller på att skärgården kostar oss för mycket. Men den får gärna finnas som fin sommarkuliss.

Likaså har det framförts i debatten att de som äger naturhamnar skulle kunna vara "servicminded" och stå där och sälja färskvaror till dem som anländer. Men varför det?

Ska skärgårdsborna reduceras till ett pittoreskt inslag i landskapsbilden? Något man kan fotografera och visa upp? Tänker man inte på att de bofasta i skärgården har jobb att sköta och att man inte har tid och lust att baka hemvete och plocka smultron?

Låt allemansrätten vara kvar men tänk på att den ska används som det privilegium den är. Att röra sig fritt i naturen är fint - att röra sig med omdöme och hänsyn är ännu finare.