29 kommentar(er) just nu!

En tango för självstyrelsen

I paneldebatten vid FN i Genève den 19 juni sade Ålands fredsinstituts direktör Sia Spiliopoulou-Åkermark att utvecklingen av självstyrelsen är som att dansa tango. Hennes bildspråk är mycket talande. En tango kräver känsla, taktfasthet och passion. Det kräver också en rakryggad position och en stilfull knyck på nacken för att imponera.

Jag har under min tid som lantråd vid upprepade tillfällen hävdat att utvecklingen av självstyrelsen inte enbart är ålänningarnas ansvar. Det är också rikets regerings, riksdags och förvaltnings uppgift att ansvara för en positiv utveckling av det självstyrda Åland. Det ska vara ett gemensamt mål för åländska och finländska politiker att se till att det självstyrda området inom landets gränser är välutvecklat och tål att jämföras med andra autonomier i världen. Om detta ska kunna ske måste man öka intresset och kunskapen för Åland i riket och kontinuerligt - och med kraft - föra upp åländska frågor på den rikspolitiska agendan.

Rikspartierna borde föra en uttalad Ålandspolitik och formulera sig kring hur de ser på självstyrelsen och framtiden. Med insikt om Ålands internationella ställning och rikets plikter gällande språket skulle rikspartiernas Ålandspolitik också vara ett stöd för svenskans ställning i landet.

Som bäst engagerar sig en parlamentarisk kommitté i riket med att mäta ålänningarnas gemensamma vilja att utveckla umgänget mellan Åland och riket. Dels tillsattes nyligen en arbetsgrupp som ser över grunderna för den så kallade klumpsumman och Åland som ett eget statistikland. Varje vecka kräver vi att få besked i vindkraftsfrågan. Landskapsregeringen ligger på för att framsteg ska ske och beslut ska tas i frågor som är viktiga för Åland och ålänningarna.

Frågan om en ramlag och ett regimskifte för hur övertagande av behörigheter ska ske i framtiden står inför ett intressant skede. För oss är det viktigt att den finländska ramlagskommittén förstår Ålands behov av förnyelse och att rigiditet, kontroll och långsamhet ska kunna bytas ut mot flexibilitet, modernisering och demokratisering. Den här gången är det ett regimskifte vi söker, inte en mindre revidering av nuvarande lag, inte heller någon enskild behörighet. Genom en ramlag ges det åländska folket ett ökat ansvar för sin framtid och makten att själva i högre grad utveckla sitt samhälle.

Nya tider ställer nya krav. Antingen uppstår det behov av förändring genom yttre skeenden i EU eller omvärlden eller genom egna initiativ. För att överta fler behörigheter ska Ålands folkvalda då - istället för att vända sig till politikerna i Helsingfors - vända sig till ålänningarna i demokratiska val. Tycker de åländska väljarna att det är ett klokt beslut att överta fler lagstiftningsområden så sker det i enlighet med folkviljan.

Det betyder att åländska politiker måste kunna förklara, klart och tydligt, varför en behörighet behövs, vilka möjligheter och risker det innebär och till vilken kostnad. Ett ökat övertagande av ansvar ställer också krav på åländska beslutsfattare att övertygande sköta sitt uppdrag att förvalta självstyrelsen på ett sådant sätt som ingjuter förtroende. Endast så kan framtidens politiker få folkets förtroende att åta sig mer att sköta.

Det betyder ordning och reda i finanserna, en välfärd på nordisk nivå, ett företagsvänligt och socialt rättvist samhälle. Innehållet isjälvstyrelsen blir då en fråga för folket i stället för forna tiders självstyrelselagsrevisioner som skötts av sakkunniga elitgrupper.

Det stora intresse som finns internationellt om Ålandsexemplet gör att även de finländska representanterna kan sträcka på ryggen. Jag vill att båda parter ska vara stolta över att ha en välutvecklad autonomi inom sitt lands gränser, där utveckling sker med gemensam vilja och där båda parter bjuder upp. I ett läge där Åland vänder sig mer och mer västerut för varje år krävs nu en stark positiv signal från riket.

Camilla Gunell